Ledsen att jag störde, ledsen att jag kom förbi.

Det var aldrig meningen att du skulle se min vilja.

I tanken försöker jag förgäves tämja verklighetens eko genomborrad av ytans bittra smak likt betongklumpar mellan gnisslande gungor. Om jag var tre år skulle jag gråta och skrika efter förmågan att kunna tala.

Idag kämpar jag för att få vara tyst mellan ljuden som förtär mig.

Mellan sjuttio isbitar och helvetet rullande på en stol mot mörkret.

Mitt i mellan kan jag bara teckna mitt namn som om det någonsin skulle hända eller skulle höras.

Lever för livet väntar på några sista oförglömliga och sagolika mellanrum innan evigheten börjar. Jag förstår de drömmar som ej ger upp sin kamp, ivriga sammanbitna och frustrerande händer som knyts i längtan efter alla de små tecken som finns kvar. Jag längtar ju också, kanske inte likaså makabert ivrigt bitandes vilt, men på ett annat sätt på mitt eget sätt.