Hon ligger fortfarande kvar i sängen, hennes ansikte är som solen som tränger igenom alla moln. Hon värmer mitt frusna hjärta, när jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna känna.

Hon är livet, hon är glädjen som jag inte trodde fanns. Hon ger mig chansen att se att livet är stort, så underbart stort. Hon är min dotter och hon är allt som finns att vilja, som finns att veta, som finns att leva för.

Tack för att du finns min tös!   

Flyger vidare
Stunder känns det som en evighet
Legat och hållt andan så länge att jag inte visste vad andetag va
Jag går hela tiden vidare, jag känner det i min mage i halsgropen, jag vill vidare
Jag längtar och vill och jag vet att jag kan. Hennes händer om min hals när hon försökte ta död på mig, gjorde bara viljan att leva större..högre..levande
Den där gången jag önskade hon var död, gjorde mig starkare att vilja går vidare, se något annat, vilja något bättre, springa därifrån
Jag gjorde allt hon gjorde, levde i hennes rädslor, upplevde hennes smärta, sov i hennes sängar..
Gud vad trött jag var, jag fick aldrig sova, aldrig någon ro, alltid vaken.. ingen ro.
Inom mig bevarade jag min kokong av kärlek, av liv, av vilja. Den lämnade mig aldrig, den väntade på mig, väntade ut smärtan.
Idag är min fjäril överallt, odödlig och alltid redo att flyga vidare

Ledsen att jag störde, ledsen att jag kom förbi.

Det var aldrig meningen att du skulle se min vilja.

I tanken försöker jag förgäves tämja verklighetens eko genomborrad av ytans bittra smak likt betongklumpar mellan gnisslande gungor. Om jag var tre år skulle jag gråta och skrika efter förmågan att kunna tala.

Idag kämpar jag för att få vara tyst mellan ljuden som förtär mig.

Mellan sjuttio isbitar och helvetet rullande på en stol mot mörkret.

Mitt i mellan kan jag bara teckna mitt namn som om det någonsin skulle hända eller skulle höras.

Lever för livet väntar på några sista oförglömliga och sagolika mellanrum innan evigheten börjar. Jag förstår de drömmar som ej ger upp sin kamp, ivriga sammanbitna och frustrerande händer som knyts i längtan efter alla de små tecken som finns kvar. Jag längtar ju också, kanske inte likaså makabert ivrigt bitandes vilt, men på ett annat sätt på mitt eget sätt.